En vanlig tisdagkväll blev en chockerande upplevelse för två ungdomar. 17:30 skedde en älgolycka, en vit Peugeot och en älgkalv kolliderade med varandra. Den vita bilen kördes av, ingen mindre än, mig själv och Johannes agerade passagerare. Ingen av oss skadades, men kalven avlivades, p.g.a. dess svåra skador.

 

Som ni ser och läser så var jag och en kompis med om en älgolycka igår när vi färdades på vägen mellan Jeppis och Nykarleby. 80km/h sänktes till 60km/h samt foten och bromspedalen genom golvet. Tack vare bilen före, som bromsade och väjde in på vänster körfält, så hann vi se en skugga och skymtade älgen i tid för att tvärnita och få en kalvs bakända fram på "motorhuven", utan dessvärre personskador än chock, som uttryckte sig i skratt för både mig och J.

 

Förstås när olyckan hade skett så var vi tvungna att fotografera olyckan, duuuh. Johannes trevliga kommentar om den saken: "2012-barn" - det första man gör är att dokumentera och uppdatera instagram eller Facebook.

 

Polisen tillkallades förstås samt jägare, som avlivade den stackars kalven, som hade tagit sig fram med frambena ner från vägen och upp tio meter på åkern. Vi tyckte att det såg på nått sätt naket ut fram på bilen, men vi upptäckte inget förrän polisen kom gåendes med registreringsnummern i handen och säger att "det här lägger jag i baksätet". Hups...

När vi väl rullade tillbaka till Nykarleby så bestämde vi oss för att följa 112's råd om att kolla upp våra nackar, för att va säkra på att allt var OK. J's föräldrar skjutsades oss till akuten i Jeppis, och vi befann oss fortfarande i "skrattchock". Johannes med stel nacke och nackstöd och jag med en lätt huvudvärk. Det blev en evig väntan... Pulsen var hög, blodtrycket var högt och stressen var på väg.

 

"Olga", läkaren, som man inte förstod sig på och som inte fattade vad man sa, ville ta flera tester, och ville ha kvar mig över natten. De 30 minutrarna som vi trodde skulle ta, resulterade i en timme, två timmar... och slutligen tre timmar. EKG testades två gånger samt ett blodprov. Sjuksköterskan samt sjukskötaren sa att det var okej, att jag lika bra kunde åka hem, men nej, "Olga" skulle ha kvar mig!

 

Jag sa till henne att jag inte tänker va kvar. Första gången var det ju chocken som gjorde att pulsen var hög och allt annat, och att andra gången var det för att jag var stressad över att ha vart tvungen att vänta i två timmar och dessutom kanske va tvungen att stanna natten. Sen på andra och sista EKG så vilade jag i 30 minuter och då sjönk det tillräckligt så den manliga sjukskötaren ( ;) ) skickade hem mig och allt var frid och fröjd!